Blir bara värre
Jag kan vara glad för stunden, det kan jag. Men så fort det är dags för att lägga sig i sängen, själv, då kommer allting automatiskt tillbaka.. Ångesten, rädslan, tårarna, hopplösheten, ilskan och ensamheten. Rädslan över att förlora personen som fått så stor betydelse i mitt liv, är så stor just nu. Och jag kan inte göra något åt saken? Jag kan bara hjälplöst stå och titta på medans livet rasar.. Igen..
Det bli sömnlösa nätter, en efter en och ingenting fungerar. Allting hänger ihop, fuckar en sak upp sig går allting åt skogen.
same old story
Men samtidigt är jag så förbannad.. Har lust att bara slå sönder något i min närhet. Slå händerna blodiga, slå tills jag inte orkar mera. För hur kan man behandla någon så här? Någon som man säger sig betyder mycket för en? Jag själv hade aldrig kunnat göra något av det här.. Jag har för mycket hjärta och även ett fucking jävla samvete! Nej jag förstår verkligen inte hur vissa kan.. Eller hur vissa tänker..
Jag orkar verkligen inte med det här. Jag är så nära på att ge upp, så jävla nära - och det svider i hjärtat att säga.
nu ska jag gå och dö en sväng