KLARA OCH AMANDA

Så längre har lillprinsessan funnits hos oss. Familjen känns så mycke mer komplett nu, och att dom alltid kommer ha varandra känns som en trygghet för mig. Vet ju hur mycke mina syskon betyder för mig!

 

Om än livet inte är frid och fröjd just nu, så är jag lyckligt lottad över min familj. När jag säger att det inte är frid och fröjd så syftar jag på att Klara har hamnat i sin 3-års trots, och det är det värsta jag vart med om, hon tror verkligen att hon bestämmer och äger världen. Samtidigt som Elina fortfarande är ganska liten - mycke bära, bära, bära (tungt för mig) då hon nu mera vill vara MED ÖVERALLT för nu märker hon om man går iväg, eller om hon är själv. Ja det räcker att hon inte ser en helt enkelt. Så det har definitvt varit mer fridfullt hemma. Är ganska intensiva dagar nu! Men det brukar väl vara det med barn? Och små bebisar TAR ju mycket tid, det är ju bara så det är.

 

Jag vet att det går över, bara att Elina kommer börja sitta själv kommer förändra mycket och en helt ny värld kommer öppna sig för henne och jag kanske inte kommer behöva bära i samma omfattning. Och 3-års trotsen kommer ju gå över den också. Inte idag, och säkert inte i morgon heller men tids nog. Det värsta med den är att man känner sig som en dålig förälder, då det jämt är så mycket bråk - känns som att vissa dagar går ut på det och det är trist. Otroligt mycke konflikter. Hon har en stark vilja och kan tjata ihjäl oss - vilket slutar med att vi bestämt säger nej och hon blir arg och börjar grina och skrika/smäller igen dörrar/kastar iväg saker - i vissa fall då även väcker sin lillasyster. Allt för att få uppmärksamhet och få sin vilja igenom.

 

Läste i Vi Föräldrar-tidningen att man har en konflikt med sin treåring i snitt var 10:e minut eller något i den stilen. Stämmer nog bra..

 

Medans hon ibland är en ängel av dess like och är så artig och lyssnar vad man säger. Dom stunderna är underbara. Då kan man verkligen umgås med henne och sitta och pyssla med något. TYVÄRR så är det inte så ofta som jag önskar att det tajmar så bra att Elina vilar samtidigt som Klara är på bra humör. Det händer. Men som alla förstår, så är det ingenting man kan garantera varje dag. Och det är något som tynger mig lite, att jag inte får lika mycke tid som jag vill med bara Klara. Även om hon jämt är med så blir det mer att vi leker på mina/lillasysters villkor och inte det Klara vill leka (iallafall de veckor pappa inte är hemma, när han är hemma brukar dom två fara på sina äventyr och det älskar Klara!).. Därför är det ju guldvärt att vi har dom vi har i våran närhet! Mommo och Ante är absolut bäst och jag hade aldrig överlevt utan dom. Klara har fått "semestra" själv med dom förra veckan, och det var nog bra för henne att få maximal uppmärksamhet. Sen hjälper dom ju ofta till att passa våra små när vi ska göra något eller om man bara är tokigt less och vill slita av sig håret.

 

Sen att Klara trivs så bra hos sin farfar och Jenny, och leker så bra med Maija det är också jätte skönt. Då får hon leka av sig ordentligt samtidigt som jag i dom flesta fall får dricka en kopp kaffe i lugn o ro, och prinsessorna Maija och Klara kommer överrens riktigt bra för att vara två stycken 3-åringar. Även våra kära grannar är underbara människor att ha i sin närhet. Ja, jag är tacksam över alla som hjälper oss på ett eller annat sätt. Om det inte är direkt med barnen så med annat. Och det underlättar för oss oerhört - för är min sambo på bra humör då är oftast jag också på bra humör och då är vi de bästa teamet :-D